Alf Åberg om Kullasläkten och Truls Andersson

Med hjälp från Martin Brandt, google och forumet Skalman, har jag letat rätt på en artikel historikern Alf Åberg skrev 1982 om sin släkting Truls Andersson, pappa till stamfadern för den s.k. Kullasläkten.

Ni kan ladda hem en PDF med artikeln (och mitt brev som försättsblad) här:

Alf Åberg i SVD 1982 om Truls Andersson och Kullasläkten (PDF)

Här är en bild på de delar av artikeln som rör Truls Andersson. Klicka på den så kan ni se den i full version. Texten är lite dålig så om ni har svårt att läsa den ska ni ladda hem artikeln i PDF-format istället. Samma om ni vill läsa hela artikeln.

Jag citerar det som skrevs om Alfs artikel på forumet Skalman:

”1981 publicerade kriminalkommissarien Uno Röndahl i Kristianstad sin bok Skåneland utan förskoning. Den recenserades av Alf Åberg i Svenska Dagbladet 11/1 1982…

Åberg börjar med att berätta om sitt ursprung, en gård vid namn Svanebäck i nordvästra Skåne. 1658 satt en av hans förfäder, en man vid namn Truls Andersson, på gården (som då hette Svinnebäck). Alf Åberg berättar att han på 1930-talet i Lund funderade en hel del på hur skattebonden Truls klarade nationalitetsskiftet och att detta intresse för den egna släkten ledde honom in på historikerbanan. Åberg sökte i olika källor såsom kyrkböcker, skattelängder, domböcker osv. och fann att Truls hade en stor släkt som sträckte sig inåt landet samt att Truls byalag hade vrakbärgning som en av sina biinkomster. Om prästen i församlingen, kyrkoherden i Väsby, fann Åberg ett yttrande av en uppsvensk skattekommissarie på 1690-talet:

”Bönderna har kommit överens om att ljuga, och prästen stöder dem i deras otidiga beteende.”

Åberg menar att Truls förankring låg i släkten, byalaget och prästen. Hans gård blev aldrig indelad under rytteriet, så han slapp bråk med en uppsvensk eller tysk ryttare. I stället blev Svinnebäck anslaget till fyren på Kullen och bönderna blev tvungna att forsla dit kol.

När kriget bröt ut 1676 höll bönderna i Viken sig lugna. Det fanns ett snapphanekompani på Kullaberg, men Truls gick inte med. En höst blev han kommenderad till strandvakten vid Viken, men när snapphanarna kom kastade Truls sitt vapen och sprang. ”Kanske”, skriver Åberg,

”därför att han inte ville skjuta på sina landsmän men mest sannolikt därför att han inte ville ta ställning. Det kunde de fattiga och egendomslösa göra som inte hade något att förlora men inte han som hade hustru, barn och egen gård. Sverige och Danmark fick tvista om landet bäst de kunde – den lilla värld Truls Andersson tillhörde hade sin egen rätt, sin egen trygghet.”

Åberg berättar vídare att Truls son Nils gick i svensk tjänst och blev föreståndare för fyren på Kullen. Genom sitt studium av dessa förfäder, skriver Åberg, fick han lära sig att historien handlar om enskilda människor.”